Article 0

"Jag hör ljudet från en ambulans från skolan när vi har idrott. Just då kändes inte allt rätt men jag ignorera känslan och fortsatte dagen som inget vad jag kommer ihåg. När jag kommer hem så ser jag min farmor kommer stressat emot mig. Jag hörde inte då vad hon sa, det jag hörde var Henni, mamma, sjukhus.

Kaos av känslor bubblar upp i mig. Vad har hänt. Rädslan av att förlora något som skulle hålla i mig livet ut steg högt. Farmor tar tag i min axel och säger att vi åker hem till henne. Vägen dit kändes som en evighet och jag vågar inte fråga vad som har hänt, jag var så rädd för sanningen. Jag vill inte veta.

Vi kom hem till farmor och jag tog av mig skorna men jag märkte att mina rörelser var stela och jag hade svårt att röra mig och jag skaka. Vad är det som händer, drömmer jag? Jag går in i farmors och farfars vardagsrum och sätter mig på farmors fothölj som jag gilla bäst. Jag hör att farmor och farfar pratar men jag vill inte höra så jag stänger av allt som jag blivit bra på genom åren som gått. Farmor kommer in och tittar på mig med en orolig blick. Jag reser mig från fotlöjen och går in på toan och jag hör att telefonen ringer, farmor svarar.

Det var ett speciellt samtal, jag bara visste det. När jag väl är inne på toan så låser jag dörren och brister ut i gråt och faller ner på golvet. Jag gråter tyst men våldsamt. Jag vill inte att farmor eller farfar skulle höra, jag är inte svag. Jag börjar slå händerna mot golvet efter som att jag har lärt mig att smärta får bort vissa känslor men det funkar inte så jag börjar så huvudet mot golvet det funka inte heller. Tillslut spolar jag toaletten och tvättar händerna som om att jag hade vart på toa.

Telefonen ringer och jag springer och svarar. Jag kommer inte ihåg vad som sades i samtalet förutom att det var från lasarettet och att hon ville prata med min farmor. Efter samtalet kommer farmor fram till mig och säger att pappa kommer hit alldeles strax. Pappa skulle vara borta på resjobb i minst två dagar till. Då förstod jag att detta kommer förändra hela mitt liv.

Jag sätter mig ner i deras soffa och bara stirrar ut på inget, jag vet inte hur länge jag stirrar. Jag hör ytterdörren öppnas och pappa kommer in. Han kommer hastigt in till mig. Jag tittar på honom ett tag och hans ögon är fyllda med tårar som han inte kunde visa för mig. Han sätter sig bredvid mig.

"Mamma åkte in på sjukhuset förut idag." Säger pappa.
Nu har jag fått en sak klart, det var inte Henni det handla om.

"Hon avled där precis" Säger pappa och brister nästan ut i gråt.
Jag förstod inte det sista ordet, eller jo jag gjorde det men jag ville inte.

"När kommer hon hem?" Frågar jag.

"Hon är död, hon kommer inte hem" Svarar pappa.

"När kommer hon hem?" Säger jag igen, jag vill inte förstå mig på orden pappa sa.

"Annette, hon kommer aldrig att komma hem, hon är död"
Säger pappa igen och då det var då jag förstogs att mamma dog och mina tårar föll ner för min kind.
Tusen tankar i ett.
"Hon dog av hjärtinfarkt" Säger pappa och håller om mig hårt.
Jag börja skrika och gråta.

Fem år senare fick jag reda på att min mamma inte dog av en hjärtinfarkt,
hon begick självmord.
Den dagen var jag inlagd på psyk i Akademiska."

---