PSYKIATRI-ENCYKLOPEDIN

Suicidebunnies

Den här iden fick jag ifrån boken "... och bli ett vackert lik"
av Maria Hede som skriver så här i boken:

"Man vill bara dö genast, att skiten ska ha ett slut och att slutet ska komma NU. Och förnedringen att vara ynlig och patetisk inför människor med vitrockad makt. Aldrig mer! Och över hela ens kropp vilar den tunga SKAMMEN; Varför kan jag inte få vara som alla andra?"




Här kan ni förklara olika känslor man kan ha som patient inom psykiatrin. Säger man Ångest så fattar dom ingenting,och tror vi snackar om den där bakfyllan de själva hade igår. Eftersom personalen ofta inte är utbildade så tänkte jag att då får vi sköta skiten då! Skicka in era subjektiva känsloförklaringar, titta nedan så förstår ni hur jag menar.  Ju fler och ju olika desto bättre! TACK!
psykiatrin@hotmail.com
PSYKIATRI-ENCYKLOPEDIN

ÅNGEST
- Som att falla ner i ett stort svart hål utan slut
- Som att falla ned med ryggen ned och inte kunna se när marken och kraschen kommer. Känna vinden av farten man faller i.
- Som att färdas 200 km/h frammåt och man kan inte stoppa det. Tunnelseende och allt på sidorna bara försvinner.
- Pistol mot huvudet och andra självmordsbilder.
- Krypångest - när det bara kryper i hela kroppen och man inte vet vart man ska ta vägen.
- Det känns som om rummet krymper och töms på syre.
- Att jag har glömt bort hur man gör när man andas. Eller som om något har fastnat i halsen osv. Ofta slutar det med att jag hyperventilerar tills jag svimmar.
- Som att ha ett litet djur inom sig som sprutar ut ett frätande gift, det äter upp en innifrån men syns inte på utsidan. Det gnager och gnager och hur mycket man än försöker förklara hur det känns så finns det ändå inga ord för det.
- Jag känner ett tryck över bröstet, känns som någon trampar på bröstet, Blir yr och ser suddigt, inte kul alls.
- Som ett tryck mot bröstet. Som att en stor sten ligger över bröstet.
- Att något maler i huvudet och man kan inte tänka på annat än de som oroar en.
- Att alla problem bara lastar sig på en och tar all plats så man blir instängd bland alla problem och drunknar i allt.
- Som att ha en mördare bakom ryggen med kniven i högsta hugg emot en, men det går inte att ens röra sig till försvar.
- Som att själen försöker hitta ut genom kroppen, via bröstkorgen, trycker sig emot.


SJÄLVMORDSTANKAR
- Bilder framför ögonen på olika sätt att ta livet av sig på, ständigt som blir värre.
- Bilder på uppskurna handleder, eller bilden på en själv död. (och det enda man kan göra för att få bort det är att ta livet av sig)
- Tankar om att alla klarar sig bättre utan mig.
- Att bara vilja ta slut på allt för att få slippa ta andetag som bara gör ont.
- Att man inte hittar någon lösning på alla problem och tänker att enda utvägen är att ta livet av sig.
- Att "inse" att det är bäst att dö.
- När livet med ångesten är för påtagligt, att livet är mer död än levande.

OVERKLIGHETSKÄNSLA
- Avdomning av alla kroppsdelar förutom ögonen och hjärtat.
- Känsla av att man egentligen inte lever.
- Känsla av att försvinna in i omgivningen, att man är en del av sängen etc.
- Vilja få se sitt blod/känna smärtan för att se om man verkligen existerar.
- Som att man är osynlig och allt bara rusar förbi en och man står utanför och tittar på.
- Som att man inte vet om man andas och lever eller om man är död och ser allt ovanför.
- Att man går ut från kroppen och tittar ned på sig själv.
- Som att se en dokumentär om sitt eget liv.

ENSAMHET
- Alla verkar ha någon förutom jag
- Enorm saknad av personer som är inte är värd att leva för.
- Att veta att alla gör något roligt medan man själv sitter hemma för att alla glömt en.
- Att inse att man kan ligga död i flera dagar utan att någon märker att man är borta.
- Känner mig ofta väldigt tom, känns ofta som jag inte betyder något för någon.
- Att känna sig ensam i andras sällskap.
- Svart, djupt och tomt. Ingen når mig och jag kan inte sträcka mig över avgrunden, och det verkliga, fysiska avståndet är oväsentligt.

SJÄLVSKADETANKAR
- Sticker i armar, liksom kliar och skriker, skär här!
- Vilja få se sitt blod/känna smärtan för att se om man verkligen existerar.
- Att man vill skära sig för att få ångesten att rinna ur en. Som en ventil för ångesten. De kliar i hela kroppen och man vill riva upp huden för att de ska sluta.

TOMHET
- Känslan av att inte betyda något för någon.
- Utanförkänsla men känsla av att inte vilja ha kontakt med någon.
- Kroppen bara ett skal man kan se men inte känna med.
- Som en bubbla där alla ljud, ord och synintryck dämpas och går i slowmotion.
- Att inte känna när någon fysiskt tar i en.

AGGRESSION
- Känslan av att det enda som kan få slut på ångesten är att ha sönder något.
- Tankar i slowmotion av våld mot saker och den nedtrappade ångesten.
- Stå ute någonstans och skrika tills rösten tar slut och vilja skada alla man ser.
- Att man känner att man skulle kunna strya någon med sina bara händer, att man vill slå så hårt så en annan blir totalt sönderslagen. Att man kokar av ilska.
- Att vilja ha kontroll över något/någon eftersom man inte har kontroll över sina känslor.

VÄRDELÖSHET
- När man inte ens är värd att dö.
- Man känner sig totalt värdelös.
- Att allt man gör bara blir fel och andra tycker att man är fruktansvärt jobbig.
- Känsla av att ingen förstår en eller tar en på allvar.