BDD - Dysmorfofobi

En otroligt snäll bloggare har skrivit till mig om BDD - Body Dysmorphic Disorder.  TACK!

BDD är en psykiatrisk sjukdom som innebär att man är sjukligt upptagen av något i sitt utseende.
BDD (body dysmorphic disorder, svenska: dysmorfofobi) ÄR en sjukdom som faktiskt inte alls är så ovanlig som man kan tro, däremot är kunskapen så pass liten att läkare och psykologer totalt avfärdar möjligheten, även om patienten själv berättar om sina misstankar. 
 
Länkar:
SLSO
Wikipedia
Leva med BDD
qvinna
 
Intervjuer:
Aftonbladet
DN

Outsiders - tvången styr mitt liv
(Om BDD och social fobi)
  

Svenskt forum för BDD-drabbade
 
Bloggar om diagnoser finns uppdaterade här!

Berättelser:
Herregud! Historien om personenX med BDD skulle kunna vara min!
Skrämmande. Med jag blir ju inte förvånad och det gör det ju än mer skrämmande. Jag har varit i kontakt med psykiatrin i 10 år och har i princip samma historia att berätta är jag rädd. Trots att jag tagit upp min BDD i flera år görs inget. Efter flera år på Malmös vuxenpsykiatri finns det inte ens med i min journal. "patient gömmer sig under mössor och bakom håret. Får ingen ögonkontakt med patient". En massa skit men inte en enda gång näms BDD'n. Jag har BDD!! Jag sa det hur många gånger som helst. Kan ni ta reda på var det är?! Det har stått i tidningar. "Läkare; Vi kan inte sjukskriva dig för att du tycker att du är ful." osv. osv...
Så du är verkligen inte ensam om att möta denna totala okunskap. Nu bor jag i Stockholm. Här är det inte bättre. Flera år har gått och förra veckan fick jag höra. "Du har ångest. Social fobi. Det är problemet."

Det är en extremt ovanlig sjukdom. Inte så allvarlig och vanlig som anorexi eller bipoläritet. Det är därför det finns speciella kliniker och behandingar och anhöriggrupper för dem. Anorektiker kan ju bli så sjuka att de dör...
Jag, till min tillskrivna terapeft som inte ens kan OCD;
 "Har du ens läst på någonting om BDD?! Jag vet att den är mycket vanligare än du tror. Jag vet att jag inte ens haft den diagnosen om jag inte sagt att jag har BDD. Och ändå anser ni att det i första hand är depression, ångest och spcial fobi jag har. Jag är helt säker på att det är extremt många som blivit och blir feldiagnostiserade. Om tio år eller mer kommer ni att inse hur fel ni hade! Hur ovanligt kan det vara om jag till och med får reda på att min barndomskompis har samma problem som jag men inte exakt lika grava. Hon har långa perioder då hon inte alls tar sig ut och har aldrig ens haft kontakt med psykiatrin. Så mörkertalet är nog väldigt högt".

Terapeut (en överlägsen-veta-bestare); "Jag har jobbat inom psykiatrin i väldigt många år och det har bara funnits två stycken innan dig. Sen har väl endel tonåringar en fåfänga som de växer ifrån. Det är ju inte BDD"

Jag får inte ens prata om mina problem. Ingen frågar heller. Tar jag upp det får jag bra höra att det är ingen annan än jag som bryr mig så mycket i utseende.

(Läste nyss att självmordsförsöken för BDD'are är högre än för någon annan psykisk sjukdom. Och 45% högre än för människor i allmänhet. Det förvånar mig inte. Jag vet inte hur länge till jag orkar. Det sägs också att BDD'are inte kan bli fisk utan rätt vård. Att de är de mest isolerade och ensamma eftersom många inte ens klarar av att ta sig ut. Jag har inte varit ut på månader.)

En läsare svarar på uttalandet över:

""Som drabbad och faktiskt också väldigt påläst inom BDD måste jag bemöta följande citat från berättelsen: "Det är en extremt ovanlig sjukdom. Inte så allvarlig och vanlig som anorexi eller bipoläritet."

BDD är INTE en extremt ovanlig sjukdom, tvärtom. Det antas att 1-2% av jordens befolkning dras med sjukdomen och det är att betrakta som en relativt vanlig sjukdom. Problemet ligger i den bristande kunskapen kring sjukdomen.

Att den inte skulle vara lika allvarlig som anorexi eller bipolaritet är också felaktigt, tvärtom kan BDD många gånger vara allvarligare än de båda diagnoserna då ett signifikant kännetecken hos BDD-drabbade är just isoleringstendensen som i sin tur leder till en oförmåga att sköta sitt vardagsliv.

För övrigt tycker jag att det är fel att prata om vilken sjukdom som är värre än den andra, då sådant omöjligt kan mätas genom symptombeskrivningar på ett papper utan via den drabbades enskilda uppfattning kring situationen. Man är ju människa också, inte bara en sjukdom, och den individ du är påverkar i mångt och mycket dina symptom samt din upplevelse av dessa."