En berättelse från en bloggare om hur diagnossättning kan gå till... eller inte gå till.
Är det här ett sätt att spara pengar, eller är det bara återigen en psykiskt sjuk psykiatri?
"Ca 2001 kom jag i kontakt med psykiatrin i Haninge. Jag hade gått 1½ års behandling på MÄTS i Huddinge för min anorexi och bulimi. Där hade jag fått diagnosen Borderline, och var färdigbehandlad för mina ätstörnningar.
När jag så började min behandling på Ankaret, Haninge, var det med Psykolog och Kurator.
Efter ett års samtal, ca 1 gång i veckan fick jag den klockrena kommentaren:
-Vi kan inte sätta en borderline-diagnos på dig. Du är så ung (22 år) och vi tycker att DU SKA VÄXA TILL DIG I DIN BORDERLINE-PROBLEMATIK, innan vi kan behandla dig.
VA??? Jag hade redan fått diagnosen, jag skar mig konstant och jag uppfyllde alla kriterierna. Men nej, jag var inte tillräckligt dålig för att de skulle behandla mig. De tyckte att JAG SKULLE BLI SJUKARE innan de kunde ge mig behandling!
Ja, jag blev garanterat sjukare... De följande åren åkte jag in och ut på låst avdelning och låg i snitt inne var tredje dag. Jag fick efter ytterligare ett år, en ny psykolog. Inläggnningarna fortsatte, och tillslut sa dom att de INTE KLARADE AV MIG, JAG VAR FÖR SJUK. Så de skickade mig till ett behandlingshem.
Det var det bästa som kunnat hända. Jag bodde där i 2½ år och kunde bryta mitt destruktiva mönster. Idag har jag inte kvar min borderline-diagnos, eftersom jag inte längre uppfyller kriterierna. Jag har Personlighetsstörning UNS.
Skulle det ha gått såhär långt om jag fått hjälp i tid? Om jag inte blivit avfärdad, och om jag inte tvingats "växa till i min borderline-problematik"?
Kanske hade jag inte haft så ärrade armar som jag har idag. Kanske hade jag kunnat återgå till jobb och samhälle flera år tidigare...
Jag vet inte. Men jag vet att det hade sett annorlunda ut om det inte hade tvingats gå så långt..."
Är det här ett sätt att spara pengar, eller är det bara återigen en psykiskt sjuk psykiatri?
"Ca 2001 kom jag i kontakt med psykiatrin i Haninge. Jag hade gått 1½ års behandling på MÄTS i Huddinge för min anorexi och bulimi. Där hade jag fått diagnosen Borderline, och var färdigbehandlad för mina ätstörnningar.
När jag så började min behandling på Ankaret, Haninge, var det med Psykolog och Kurator.
Efter ett års samtal, ca 1 gång i veckan fick jag den klockrena kommentaren:
-Vi kan inte sätta en borderline-diagnos på dig. Du är så ung (22 år) och vi tycker att DU SKA VÄXA TILL DIG I DIN BORDERLINE-PROBLEMATIK, innan vi kan behandla dig.
VA??? Jag hade redan fått diagnosen, jag skar mig konstant och jag uppfyllde alla kriterierna. Men nej, jag var inte tillräckligt dålig för att de skulle behandla mig. De tyckte att JAG SKULLE BLI SJUKARE innan de kunde ge mig behandling!
Ja, jag blev garanterat sjukare... De följande åren åkte jag in och ut på låst avdelning och låg i snitt inne var tredje dag. Jag fick efter ytterligare ett år, en ny psykolog. Inläggnningarna fortsatte, och tillslut sa dom att de INTE KLARADE AV MIG, JAG VAR FÖR SJUK. Så de skickade mig till ett behandlingshem.
Det var det bästa som kunnat hända. Jag bodde där i 2½ år och kunde bryta mitt destruktiva mönster. Idag har jag inte kvar min borderline-diagnos, eftersom jag inte längre uppfyller kriterierna. Jag har Personlighetsstörning UNS.
Skulle det ha gått såhär långt om jag fått hjälp i tid? Om jag inte blivit avfärdad, och om jag inte tvingats "växa till i min borderline-problematik"?
Kanske hade jag inte haft så ärrade armar som jag har idag. Kanske hade jag kunnat återgå till jobb och samhälle flera år tidigare...
Jag vet inte. Men jag vet att det hade sett annorlunda ut om det inte hade tvingats gå så långt..."
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2009.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar