Alltings Jävlighet har skrivit sin livs novell och publicerat som en undersida till sin blogg. En välskriven berättelse om ett liv och hur psykiatrin kan finnas i ett till synes helt normalt liv. Läs här.
Urval:
"Han hjälpte mig vidare in till vuxen psykiatrin. Fick träffa två läkare, varav den ena fortfarade är min läkare, och fick berätta ungefär samma sak som jag berättade för B flera gånger. Störde mig många gånger (och gör det fortfarande) på det kalla bemötande man kan bli utsatt för som patient till psykvården. Man måste dra sin historia hundra gånger, svara på samma hundra frågor lika många gånger, förklara sina tankar ännu fler gånger. Om man inte är galen när man söker sig till psykiatrin så blir man defenetivt det. Blev djupt deprimerad och väldigt, väldigt rädd. Hela mitt jag blev uppätet i den här diagnosen, fanns det verkligen en kärna av ”mig” där inne? Jag hade svårt att tro på det. När jag pratade med T om diagnosen, mina tankar och mina rädslor så sa han ”men älskling, jag visste att något var fel.. jag visste bara inte vad”. Minns att jag skrattade och grät på samma gång, oviss om vad jag egentligen kände inför vad han sa. I glappet emellan psykiatrin och vårdcentralen var jag farligt nära alkoholen, hade tankar på att ta livet av mig men varje gång jag tänkte på T ensam så greps jag av sådan fullständig panik att jag måste söka mig till honom och hålla om honom, tyst lova honom att jag inte skulle ge upp, att orka för hans skull. Åkte in ett par gånger på psykakuten, fick lugnande och blev hemskickad. T gick ofta hem tidigt från jobbet för min skull, för att ligga där och hålla om mig när jag grät och skämdes."
Läs mer här.
Urval:
"Han hjälpte mig vidare in till vuxen psykiatrin. Fick träffa två läkare, varav den ena fortfarade är min läkare, och fick berätta ungefär samma sak som jag berättade för B flera gånger. Störde mig många gånger (och gör det fortfarande) på det kalla bemötande man kan bli utsatt för som patient till psykvården. Man måste dra sin historia hundra gånger, svara på samma hundra frågor lika många gånger, förklara sina tankar ännu fler gånger. Om man inte är galen när man söker sig till psykiatrin så blir man defenetivt det. Blev djupt deprimerad och väldigt, väldigt rädd. Hela mitt jag blev uppätet i den här diagnosen, fanns det verkligen en kärna av ”mig” där inne? Jag hade svårt att tro på det. När jag pratade med T om diagnosen, mina tankar och mina rädslor så sa han ”men älskling, jag visste att något var fel.. jag visste bara inte vad”. Minns att jag skrattade och grät på samma gång, oviss om vad jag egentligen kände inför vad han sa. I glappet emellan psykiatrin och vårdcentralen var jag farligt nära alkoholen, hade tankar på att ta livet av mig men varje gång jag tänkte på T ensam så greps jag av sådan fullständig panik att jag måste söka mig till honom och hålla om honom, tyst lova honom att jag inte skulle ge upp, att orka för hans skull. Åkte in ett par gånger på psykakuten, fick lugnande och blev hemskickad. T gick ofta hem tidigt från jobbet för min skull, för att ligga där och hålla om mig när jag grät och skämdes."
Läs mer här.
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010.
Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google
samt andra inställningar