En nedstigning i helvetet

 

 

Hade oturen att hamna i psykiatrin Årsta - Vantör under några år. Resultatet blev en psykisk nedbrytning som heter duga. Och det pågår än, i skrivande stund: det räcker med att jag tänker tillbaka på vad läkare har sagt, eller hur personal verkar ha resonerat. Har passerat den akuta kränkningskänslan, men det är ständigt något oroande i mig som lever kvar. Nu kan jag sätta ord på vad.

 

När jag blev hänvisad dit pga. flytt, så var jag i ett tillstånd av akut hjälp, en trygghet, en kontakt. Hade haft det i Skarpnäck och den hade räddat mitt liv. Det första jag fick höra när jag kom till Årsta var: " hmm, jag ser att haft samtalskontakt under så och så många år - det tycks ju inte ha hjälpt...!" Detta alltså på det första mötet. Vidare fortsätter hon: " jag tycker vi ska prova något annat..." Vad det andra innebar blev aldrig klargjort. Istället flyttades jag till ett annat vårdlag med andra Behandlingsansvariga.

 

Åren flöt på. Jag blev bara sämre. När jag påtalade detta fick jag sura kommentarer, ett bryskt beteende till svars. När jag till slut blev förbannad på deras passivitet så fick jag höra av min behandlings ansvarig att min sjukdom bestod av att jag hade "svårt för auktoriteter...." Ingenting annat. Den tesen uppföljdes sedan med ännu mera kraft av Läkaren B.M som tillade att jag " fick göra nåt åt mitt dåliga mående " och " klara min vardag...." Sedan stängde han av mig i två veckor och åkte på semester.

 

Vad jag vill komma till är att deras bemötande har fastslagit omdömen om mig - om min karaktär - som låg på ett helt annat plan. Vad det hade med min sjukdomsbild att göra har jag ingen aning om. Att de inte kunde se och förstå min sjukdom, det stod ju helt klart, men de var inte heller intresserade. Och det hindrade dem inte att komma med sarkasmer, hot, klander och nedlåtenhet. Vad de åstadkom var att gräva ur min självkänsla, mitt egenvärde som människa, min själv-tillit -.men också tilliten till andra; har man bara personalen på Årsta-Vantör, som den såg ut då, som "mänskliga exempel" hamnar man snart i en större kris och djupare depression än den man hade innan. 

 

Jag anmälde också dåvarande läkare till HSAN för hans groteskta hot och utskällningar, men fick givetvis avslag. En "expert" hade visst varit med och avgjort bedömningen. Men det var ingen jag hade sett eller någonsin träffat. De frågade inte heller någan av mina anhöriga eller sociala kontaktpersoner - som kom in i skarven - om min situation och utsatthet. Detta ger givetvis väldigt lite respekt för en instans som HSAN, som går ut med och försäkrar att patienter ska behandlas rättvist.

 

Detta att föra över en sjukdom på en patient som redan är sjuk - jag förstår inte syftet eller anledningen till detta. Om något är sjukt så är det just det.

/Anonym man