Fick ett mejl från en läsare som frågar Er vad hon ska göra.
Det här är ett sjukt och verkligt exempel på
hur det ser ut inom psykiatrin.
Och glöm inte, det är inte mejlet i brevet som skrivit läsaren.
"Hej! Jag vet inte om jag har kommit till rätt forum nu men jag tänkte berätta om hur jag f n har det.
I många år har jag haft psykisk ohälsa och har en diagnos varav ca 10% minst begår självmord årligen.
Jag medicinerar för depression, generell ångest och har sömntabletter samt bensodiazepiner.
Jag uppbär sjukersättning utan tidsbegränsning. När jag flyttade inom samma landskap och samma landsting nyligen fick jag mig tilldelad en läkare vid den nya ortens vuxenpsykiatri som uttalade sig hög och tydligt om min kroppsform varpå han ansåg att promenader hjälper precis lika mycket som mediciner; psykofarmaka och började direkt rota i min medicinering som är stabiliserad sedan ett tag.
Han visste ej vad KBT och DBT är och sade sig ej vara färdigutbildad inom psykiatrin utan skulle bara "känna sig för" om han ville ändra inriktning eftersom han arbetat som företagsläkare förut. Jag utnyttjade då självklart min rätt att som patient få mig tilldelad en annan läkare som har adekvat utbildning och erfarenhet och inte kränker sina patienter. Då jag med min sambo besökte denna andra läkare uppträdde han så pass aggressivt och så pass provocerande mot mig att både jag och min sambo blev djupt chockade.
Jag bröt ihop och grät till slut och det tog flera veckor innan jag hämtade mig och jag måste medicinera extra under den tiden. Min sambo ringde upp honom och ville veta vad denne läkare eg menade med att bete sig som han gjort gentemot en patient men möttes av nonchalans och arrogans och t o m ohövlighet! Då ville jag givetvis byta läkare igen till någon jag kan ha förtroende för och så småningom trappa ned mina bensodiazepiner som är beroendeframkallande.
Jag besökte en kvinnlig vikarie vid min hemorts vuxenpsykiatri i juli månad då jag starkt anmodades detta trots att jag endast skulle kunna träffa henne en enda gång. Hon var väldigt bra att prata med och jag och min sambo blev överlyckliga! Hon lovade om och omigen att jag skulle få en ny läkare och dessutom en terapeut mig tilldelad via hennes försorg och vi tog givetvis henne på orden. Glada i hågen gick vi hem. "Än har du inte avverkat alla läkare här, vill man så går det hitta lösningar" sade hon till mig och precis så tänker jag själv! Sedan dess har absolut ingenting hänt.
Vi har ringt den manliga sjuksköterska som man hela tiden uppmanar oss ta kontakt med minst 10 ggr. Vi har ringt både öppenvårdschefen och mailat chefsöverläkaren och ringt öppenvårdschefens chef samt tagit kontakt med det ena personliga ombudet på min hemort och ingen har velat/kunnat hjälpa mig i min situation. Så länge jag ingen läkare har får jag heller ingen terapeut. Trots att jag besökt läkaren i fråga en gång får jag ej mina recept förnyade vilket jag alltid fått förut efter ett besök. Inte en enda kotte har brytt sig eller velat hjälpa mig. Därför måste jag nu förnedra mig och gå till denna läkare nr 2 för att få mina recept förnyade.....
Gissa hur det känns?! Nu vill jag väldigt gärna veta vad alla ni tycker om det här,
vad ni hade gjort och vad ni tycker jag ska göra!!!"
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010. Vissa länkar kanske ej stämmer. Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google samt andra inställningar