Jag läste för länge sedan någon Metro-skribents (dvs. okunniga idioter) om självmord
och det är inne att vilja ta livet av sig och söker akut till s:t görans för att deras pojkvänner gjort slut.
Kom på att det säkerligen är många tjejer som åker in när deras pojkvänner gjort slut eller när de
bråkat. Har ju själv gjort det. Men, det viktiga är att förstå vägen som tagit något dit,
en dag orkar man inte mer.
Det är svårt att hitta en andelning till att leva. När ingenting av det som är Nu aldrig stannar, och det
som man vill ska försvinna, föralltid finns kvar. I en omvärld som drivs av perfektion av människor, som
är allt annat än perfekta, får 4 personer varje dag, nog.
"Det ska inte vara lätt att leva, ingen har sagt att det är det" säger de som blivit över trettiofem och lyckats överleva år av tvättning, städning, diskning, försenade bussar, otrogna partners, någon anhörigs död, ett par sönderbrända och överkokta middagar, ett bråk som slutat i en dörr som slogs igen Hårt, vinterkräksjuka, skrikande barn, internet som är segt och andra jättejobbiga saker.
Vissa tycker att det är en viss skillnad på att leva och att överleva.
Andra förstår inte ens meningen. I Afrika typ, överlever man. I Sverige "har vi det för bra".
När en ung tjej då tillexempelvis söker psykakuten och i sitt akuta syfte av att något har hänt och hon bara orkar inte mer, kan det vara så att vägen inte bara kantats av att hon har haft det för bra, utan att hon som många andra har haft det för dåligt.
Att människor i överhuvudtaget vill ta livet av sig handlar inte om att En tråkig sak inträffat, att människor är sköra eller outvecklade i hjärnan. När en människan liv kantas av jobbiga saker som inte ses och som inte hörs, som inte uppmärksammas av andra människor så har det en förmåga att bygga ett skrangligt torn.
Människor som behöver hjälp och som inte får hjälp går tillslut i bitar.
En människokropp tål endast en viss mängd smärta, fysiskt och psykiskt. Ibland när smärtan är för pass stor väljer hjärnan att inte lagra det som minne alls, eller skapar en medvetandeförlust.
Att säga att någon väljer att ta livet av sig är som att säga att någon som har cancer väljer att dö.
Vissa som rökt halva sitt liv kan få förklaring till en viss cancer, andra som varit de mest hälsosamma i hela sitt liv får ändå cancer; ärflig, miljöpåverkad eller bara ren jävla otur.
Det är ändå ingen som förtjänar cancer. Alla känner någon som dött i cancer. Ju äldre man blir desto större är risken och är man 99 är det mer normalt att ha någon slags cancer, än att inte ha någon.
Människor är rädda för cancer. Alla vet att de kan få cancer, alla tycker synd om dom som får cancer.
Människor är rädda för psykiskt sjuka. Ingen känner någon som gjort det. Ja förrutom den där i klassen, som var självisk och lämnade sin familj. Det var hans eget fel, han rökte ju hasch en gång. Tittade på skräckfilmer. Gillade att sitta ensam. En sån där konstig kille.
Misshandel, våldtäkt, sexuellt utnyttjande, depressioner, dödstankar, extensiella frågor, panikångest, en förlorad vän, ett hot, en lång ensamhet, en drog, ett utnyttjande..
Vad vet du vad som ligger bakom en människas beslut?
Och bakom den där tjejen som sökte psykakuten för att hennes kille gjort slut.
En dag får man nog. Mest Av hjälpen som inte finns.
- Gå hem och vila och drick en kopp te. Här har du en attarax till natten.
Obs! Detta är ett gammalt inlägg från 2010. Vissa länkar kanske ej stämmer.
Inlägget går i repris för att det ska vara sökbart på google samt andra inställningar