En favorit i repris av Hemmingsson. Att prata med människor som inte förstår kan vara förödande! Ta vara på varandra där ute.
Tänk på att Era erfarenheter och tankar kan få andra att känna sig mindre ensamma och mer hoppfulla!
Här är lite kommentarer som kom in från det tidigare inlägget:
"Jättekul att denna bloggen har kommit igång igen! Det är en superbra blogg tycker jag.
En snabb summering av mitt eget självskadebeteende:
Jag började göra mig illa när jag var 15 år, då jag hörde en röst som sa åt mig att jag skulle skära mig. Jag fattade ingenting för jag hade aldrig hört talas om att någon gjorde det.
Jag bar denna hemlighet i ca 2 år. Det var inte helt lätt, men man blir ju lite av en expert.
När jag var kring 17 och hade börjat på gymnasiet så orkade jag inte längre bära hemligheten själv. Mamma var den jag berättade för allra först.
Hon blev såklart ledsen, men var ett stort stöd från början. Det hon sa då var att jag skulle försöka hitta någon att prata om det med. "Ta kontakt med skolsköterskan imorgon". Det gjorde jag.
Det var en lång och jobbig resa, då det med tiden blev allt värre.
Idag har jag varit "självskärande fri" (jag kallar det så då det finns så många sätt att göra sig illa på) i strax över 3 år.
Det som hör till är att jag säger till mig själv och andra att: "Jag har inte slutat, men jag väljer att inte göra det"."
"Jag har skrivit en bunt "självskade-krönikor" och beskrivit mitt eget självskadebeteende här:http://dissociativ.blogg.se/category/om-sjalvskadebeteende.html"
Åå jag känner igen mig så mycket i det som är skrivit. Jag självskadar själv och har hållt på i perioder i 8 år och man fastnar i det. det är ju så fruktansvärt "skönt" att bli av med allt i en liten kort stund (även om det ibland bara handlar om några sekunder) Ibörjan skämdes jag över mina ärrade armar och ben men nu är jag stolt över det det visar vilken fatastiskt stark människa jag är som faktiskt klarat av livet. Tack för en UNDERBAR blogg! Kram