Som de flesta har läst så har Malik Bendjelloul tagit livet av sig efter en tids,
eller kanske en livstid i depression. Malik jobbade för Kobra som jag stötte på honom först, sedan gjorde han dokumentären Searching for Sugarman som gav honom en Oscar. Personligen älskar jag dokumentären och längtade efter nästa om Elephant whisperer.
(Från Rodriguez-låt i dokumentären)
Dagen innan Malik dog satt jag och googlade runt på Johanna Sällström bara för att jag mindes henne
och ville veta mer. Johanna sa i en intervju bara några månader innan självmordet att hon mådde ok
men att det hade varit jobbigt en tid. "Jag har alltid trott att jag ska dö vid 30" sa Johanna, hon blev 32.
Maliks sommarprat 2013 var inspirerande och utan en enda föraning om något jobbigt personligt.
Jag vet inte om Malik blev sjuk från ingenstans, men det känns inte så. Det känns i hans röst och i
hans ögon. Jag önskar att han och Johanna kunde berättat mer om hur de hade mått,
kanske trodde de att mediavärlden skulle distansera sig från dom precis som
människor gör i verkliga livet - från dig och mig och oss.
Kanske och förmodligen inte - hade Malik och Johanna inte dött, och mina kompisar, någons pappa,
någons syster, någons barn, någons mamma - om det inte vore för tabun.
Tabun skapar utanförskap, och en icke exsisterande vård och med personal som inte
ens vågar stå för vad de jobbar med.
Malik som hade hela världen framför sig, precis som du och jag. Jag frågar inte Malik varför,
jag frågar politiker och vårdchefer, Varför.