Man kan skicka in texter och dikter som handlar om psykiskt sjukdom till vår kategori
Kulturhörnan. Här har en läsare skickat in. psykiatrin@hotmail.com om du vill skicka in.
JAGAD
Men hon vill inte gå där, hon vill inte gå på den vägen. Hon gick där trots allt utan mod att trotsa sig själv. Hon måste gå där, hon var tvungen att byta trottoar. De gick i hälarna på henne, de granskade henne bakifrån från tå till huvudknopp. Klart de granskade henne, klart de kollade hur hon gick, rörde ben och armar. Var händerna knutna eller öppna?
Narcisissus personifierad. Klart alla granskade henne!
De granskade och hon kände hur benen stelnade till, som om hon började gå på styltor, hon kände hur det knöt sig i bröstet och paniken var på ingång.
Hon var tvungen att byta trottoar helt enkelt.
Ingen fick komma för nära, inkräkta på hennes personliga revir. Ingen fick komma för nära så de kunde granska henne.
Ingen fick granska denna vederstyggelse till tjej, detta missfoster, denna flodhäst på styltor och knytna händer. Ingen fick komma för nära så de kunde avslöja hennes brister eller läsa av henne!
Vart skulle hon ta vägen med detta dilemma, detta problem.
Folk överallt, mötandes, dykandes upp bakom henne.
Hon måste undvika dem, hon måste gå omvägar ständigt, både inne och ute.
Hon kände sig på sätt och vis förföljd och tyckte att de jävlarna kunde gå någon annanstans, inte just precis där hon gick.
I affärer var hon tvungen att flytta på sig om någon ställde sig att titta på något på samma hylla. Hon var tvungen att gå en annan gång i affären, gå runt om någon stod i gången.
Ständig förflyttning.
Allt detta, all onödig förflyttning tog så mycket energi, stressade upp henne till den milda grad att ilskan växte upp i henne, paniken satte sig som en hård knut i bröstet.
Varför kunde de inte hålla avstånd, varför måste alla vara där hon var. Av alla ytor på jorden så måste de vara framför, bakom och bredvid henne eller gå precis där hon skulle fram.
Hon visste att de såg ner på henne som något mindre värt, precis som verkligheten var, hon var mindre värd, men hon ville äga världen, det ville hon.
Hon hade bråttom nu, bråttom fram och hon hade fått sinka tid på grund av alla idiotiska människor som var sända från helvetet att förfölja henne, störa henne, stirra ut henne, nedvärdera henne.
Skulle hon hinna fram i tid?
Hon skulle vara svettig av allt omkring rännande hit och dit och känna sig som en äcklig spya. Hon skulle vara något värre än hon redan var, hon skulle inte bara vara värdelös och en vederstyggelse, hon skulle vara äcklig också.
Porslinsdocka som hon ansåg sig vara, fick inte svettas, fick ingenting som en levande porslinsdocka inte kunde. En porslinsdocka har inga organ, inga äckliga organ som ställer till det.
Bråttom, så bråttom, alltid bråttom, alltid tävla mot tiden. Ja det också hade hon att tampas med. Alltid i sista minuten och även om hon haft all tid i världen så var det alltid bråttom, så bråttom. Hon kunde komma med en tidigare buss kanske, hon kunde hinna med något på vägen, hinna vad som hälst vad det nu kunde vara som dök upp.
Tänk om hon ramlade och var tvungen att hinna hem och byta kläder till exempel, om hon bara skyndade sig så skulle hon hinna med det kanske.
Bråttom alltid bråttom framåt till sitt mål.
Hon nästan småsprang nu och kastade arga blickar på folk som hotade att komma för nära.
Hon ville skrika åt dem att hålla sig borta, hon ville skrika åt dem att de skulle gå och dö, försvinna ur hennes synfält.
Hon hade ingen tid att missa egentligen, det var bara i hennes huvud. Hon kunde hinna med en tidigare buss och tänk om den åkte ifrån henne mitt framför ögonen?! Tänk om någon såg henne missa bussen, någon som kände igen henne från bussen som visste att hon brukade åka den bussen? Åh gud så pinsamt det vore, då skulle hon vilja sjunka under jorden, emigrera, gå under jord, försvinna från denna planet.
Hjärtklappning, hon hörde steg bakom sig, ett par unga tjejer gick med raska steg bakom henne och pratade med varann och fnittrade. De fnittrade åt henne, hon måste gå fortare, FORTARE och FOOORTARE!! Hon blir svettig, hon måste gå fortare än dem för att skapa ett tillräckligt stort avstånd mellan henne och dem.
Hon måste hålla takten så de inte hann i fatt.
Men vik av då för i helvete ville hon skrika åt dem. Ni måste väl inte gå precis där jag ska gå! VARFÖR?? VARFÖR måste de jävlarna gå precis hennes väg nu då?!
Åter förföljd av helvetets anhängare.
LÅT MIG VARA ville hon skrika.
Hon ser sin buss komma in och hon ökar farten. Helvete om jag missar den. Jag måste veta.
Hon beräknar tiden, beräknar hennes hastighet och avståndet som är kvar. Hon hinner, hon HINNER och ja hon hinner med den!
Hon småspringer, ställer sig i kön.
Hon säger artigt “hej” till chauffören när hon kliver på och betalar, men stressad av folk som är bakom henne och vill på fort.
Hon sätter sig på det ensamma sätet bakom chauffören för att slippa folk framför sig och bredvid sig, men stressas hela vägen hem av dem som sitter bakom henne och granskar hennes nacke.
Hon gömmer sig i musiken hon har i hörselsnäckorna i öronen och tittar ut genom fönstret.
Hon kliver av på sin hållplats och känner sig jagad av dem som kliver av på samma hållplats och ska åt samma håll.
Hon ser sin portuppgång och tänker att snart är faran över, snart kan hon andas ut i sitt trygga hem.
AV: Petra Ögren 081003"
