Hej!
Nu håller jag på att informera BUP Sverige om sidan.
Skulle behöva gott och ont om BUP, berättelser och tips hur de kan bemöta barnen bättre.
Vad är deras brister? Behöver något ändras politiskt?
Skriv anonymt såklart: PSYKIATRIN@HOTMAIL.COM!
Några röster..
"Jag går hos BUP nu, och jag tycker att de är bra, iallafall där jag går. Men jag känner flera som inte tyckte om det alls. Men jag tycker att psykologen tar mig på allvar och gör sitt bästa."
"Hade dom reagerat när jag var yngre hade mitt liv sett annorlunda ut idag! Dom visste att jag hade ett helvete hemma, dom visste om att jag hade väldiga humörsvängningar med vredesutbrott men nej inget gjordes! "
"Enda erfarenheten jag har av BUP det är via min dotter som går där nu för sin ätstörning och jag har bara positivt att säga om BUP vi har varit i kontakt med. Men man hör många som är missnöjda med BUP så det är nog väldigt olika var man bor i landet men naturligtvis även hänger det nog på lite annat där med tror jag bl.a. vi är olika som personer och det spelar en stor roll det med hur man upplever saker och ting. "
"Jag tycker att Bup har vart väldigt bra emot oss, de är förstående och hjälper till väldigt mkt. De har väldigt mkt kunskap och kommer med väldigt bra råd. "
"Dock får man inte tag på dem när det behövs, och de har alldeles för få lediga tider så när man väl akut behöver hjälpen finns den inte där. Det är mycket brister i systemet, men den största är nog brist på människor. De har inte tid med alla och kön är skamlig för att ens få chansen att få hjälp."
"Men jag tycker att för att BUP ska kunna bli bättre så tycker jag att dom ska kunna erbjuda trygghet. Att man faktiskt kan bygga upp ett förtroende för en terapeut och sedan få behålla henne. inte känna som att man är en börda eller till besvär och när dom tröttnar på en så bollar dom en vidare till någon annan."
Länk:Olivia Linds upplevelser av BUP
Bra
• Kista Bup, som faktiskt var väldigt bra, men det var privatägt på entrepenad av något vinstdrivande vårdföretag vilket naturligtvis skapar mycket positivt i och med vikten i att kunderna faktiskt är nöjda med vården de får.
• Personalen var snälla och tog sig tid.
• Det var inte någon typisk sjukhusmiljö på avdelningarna eller behandlingshemmet.
• Det fanns mycket att göra inne på avdelningen såsom massa filmer, tv-spel, ett pysselrum, kortspel, man kunde baka osv. (
• Föräldrarna var delaktiga i behandlingen.
• Man gjorde mycket saker tillsammans med personalen som fick oss att känna oss som vanliga, friska ungdomar.
•I 99 % av fallen fick man ett väldigt respektfullt och värdigt bemötande och de tog mig på allvar.
• Man fick lära mig många bra strategier för ångestreducering.
Sämre med BUP & Tips till BUP
• Arton slutenvårdsplatser i hela Stockholm, sex under somrarna två akutplatser och många gånger närmare fem, sex timmars väntetid trots att man var själv på akuten.
• BUP frågade mig hur ofta och hur det gick till när jag blev misshandlad dock fick jag bara Den frågan och sedan gå hem och kallade mig inte till samtal mer. Hade de pratat med mig hade jag även berättat om min ångest och de sexuella övergreppen jag blev utsatt för, men de ansåg att eftersom jag inte var familjens problem så undersökte de inte heller min psykiska hälsa.
• Den sterila miljön med typiska landstingsmöbler och näsdukar i en låda på bordet gör att man som barn bara vill fly. Det är sorgligt redan innan man börjat prata! Jag minns speciellt näsduksasken som signalerade till mig som barn; att här ska man gråta. Och det ville inte jag!
• No offence. Men 60-åriga tanter har INGEN insikt i hur dagens barn har det i skola och hem. Barn öppnar sig inte till sina föräldrar för att de inte förstår. Det finns en orsak till varför unga fritidsledare fungerar så bra vid samtal. Barn öppnar sig hellre till yngre människor, för de känner att de kan sätta sig in i deras problematik.
• Utgå inte ifrån att allas familjer är kärleksfulla och öppna (?). Om man inte samtalar i sin familj i vanliga fall kan man inte helt plötsligt heller göra det i samband med familjeterapi. Då sitter barn tysta. Samtala hellre enskilt även fast problematiken har med hela familjen att göra.
• Ingen vill gå på bup därför att barn och ungdomar rent naturligt väntar sig skit och ingenting annat. Marknadsföring av samma typ som BRIS gör, åka ut till skolor och informera genom ex. reklam är relevant om det görs bra för att nå de ungdomar som mår dåligt men inte vågar/vill på grund av just BUP-stämpeln.
• Om en familj har psykiska problem, låt föräldrarna gå till vuxenpsykiatrin för bedömning. Ofta mår barnen dåligt för att föräldrarna är psykiskt sjuka och obehandlade!
• Behandla inte bara de som misshandlar i en familj, behandla även de som Blir misshandlade.
• Försök behandla utan medicinering.
• För skarp gräns mellan BUP och vuxenpsykiatrin, skaffa fler unga vuxna - mottagningar!
• Bättre vegetatisk kost.
• Om en patient inte vet vad den vill ha för hjälp är det inte den personens fel. Det kan vara svårt att veta vad man behövr för hjälp. Det är nog lite mer BUPs ansvar att komma med förslag och hjälp, de ska ju trots allt vara utbildade inom det.