Kommande artikel ur Revansch:
Berättelse av anonym bloggläsare
"Jag ska vara frank: jag har överlevt en vård, psykiatri - en socialpsykiatrisk. Den var inte snäll mot mig, möjligtvis inställsam. Ibland medveten om sina brister försökte de parera med en vänlighet som var lika flyktig som en fläkt i öknen. Jag hade kontaktpersoner och en behandlingsansvarig som byttes ut med jämna mellanrum, men det var den sista i raden som skapade mest förödelse. Sen var det en överläkare, Bengt Malmgren, som kom med hot samtidigt som han krävde lydnad och respekt. Det var början till slutet och hade kunnat gå riktigt illa.
När jag talar om brister menar jag tillfällen där vården borde ha vägt som tyngst och burit upp som mest, men där den istället brast och sprack och förlorade sitt innehåll. Det var vid kontakter och situationer där det fanns verkligen fanns utrymme att bygga på en bra kontakt som funktion för psykiatrin försvann i tomma intet. Med psykologer, läkare, biståndsbedömning för terapi...etc. De sjabblades bort genom att ifrågasätta, skuldbelägga och vidare avfärda mina behov. Genom att lägga tonen på att jag istället för hjälp behövde uppfostran, stramas upp, skärpa mig. Ständigt dessa uppgivet utslagna händer och sedan: fientlighet.
Som patient utan bisittare eller företrädare fick jag göra mig förstådd så gott det gick. Det gick inte. En behandlingsansvarig, Jurgen Wagners, lade upp fötterna på stolen och petade sina naglar. En läkare höll ett brandtal om medecinering. Vad som väntade mig därhemma saknade helt betydelse. Härbärgering var ordet. I alla situationer och de vägde tungt. När jag en gång påkedade deras nonchalans tyckte de jag skulle söka mig "någon annanstans..." Vid ett annat tillfälle antydde en läkare att jag kanske också hade paranoida drag...
Ingen personal föreföll särskilt intresserad. Ingenting av vad jag sa gick någonsin fram, in eller stannade. Men de fastnade för det faktum att jag var arg...Det tyckte de om att peta i. De betonade hela tiden vad de inte kunde göra tills det inte återstod någonting kvar. Man gav upp, resignerade.
Jag fick aldrig någon egentlig diagnos. Efter 5 år fick jag en liten broschyr om en form av "nedärvd sårbarhet", men då var det försent. En överläkare hade redan gjort mitt liv till en helvete. Bengt Malmgren.
Han började med att sätta mig på pottan. Väl medveten om att jag inte klarade av att åka kommunalt satte de en mötestid på enheten långväga ifrån mig. De undvek därefter att svara i telefon men svarade lustigt nog vid tiden för mötet, då jag fick medelandet att " de satt och väntade på mig ". Det här spelade överläkaren direkt i händerna och han genomförde därefter en kedja av disciplinära åtgärder. Som en liten bonus fick jag också en räkning direkt dagen efter - som en liten vink av vad som väntade. När jag försökte nå läkaren för att förklara ville han inte prata - han skulle på semester. Därefter stängde han av mig från enheten, sänkte medecinen (Xanor) och lämnade mig i total ovisshet.
Enligt en hänvisning han gav till sin personal, som kom med dessa ständigt ofattbara nyheter, kunde jag ringa till en annan jour tills han var tillbaka från semestern. Det kunde jag inte. De hänvisade mig kontinuerligt tillbaka till den enhet som jag inte längre tillhörde. Jag kunde på två veckor inte vända mig någonstans i hela Stockholm. Samtidigt som jag då - utöver all min ångest - själv fick hantera halveringen av benzomedecinen Xanor. Jag mådde tillräcklig dåligt för att skada mig själv och kanske någon annan. Men det ansåg inte HSAN, när jag senare lämnade in en anmälan; en korrekt redogörelse för vad som inträffat. Min verklighetsbeskrivining vägde lätt mot läkarens ord.
Men om det nu finns legetima kryphål för denne läkares agerande, så ursäktar det inte den förgörande behandling jag fick genomgå. Jag trodde inte i mina värsta farhågor att sådant kunde vara möjligt. Inte i Sverige. Men tyvärr är det så. Och vad blir effekten av sådant här ? I motsats till vad den sociala psykiatrin måste ämna till, så sätts hela tilltron till ett samhälle värt namnet ur spel. I kontrast till vad de säger sig vilja uppnå, bryts man ner som individ och människa. Förmågan att fungera i ett sammanhang blir i stort sett utslaget. Ändå verkar ingen verkar tro på denna historia, inte ens den öppenvård där jag sökte hjälp under ovan beskrivna periond - de tyckte det var för absurt. "
Berättelse av anonym bloggläsare
"Jag ska vara frank: jag har överlevt en vård, psykiatri - en socialpsykiatrisk. Den var inte snäll mot mig, möjligtvis inställsam. Ibland medveten om sina brister försökte de parera med en vänlighet som var lika flyktig som en fläkt i öknen. Jag hade kontaktpersoner och en behandlingsansvarig som byttes ut med jämna mellanrum, men det var den sista i raden som skapade mest förödelse. Sen var det en överläkare, Bengt Malmgren, som kom med hot samtidigt som han krävde lydnad och respekt. Det var början till slutet och hade kunnat gå riktigt illa.
När jag talar om brister menar jag tillfällen där vården borde ha vägt som tyngst och burit upp som mest, men där den istället brast och sprack och förlorade sitt innehåll. Det var vid kontakter och situationer där det fanns verkligen fanns utrymme att bygga på en bra kontakt som funktion för psykiatrin försvann i tomma intet. Med psykologer, läkare, biståndsbedömning för terapi...etc. De sjabblades bort genom att ifrågasätta, skuldbelägga och vidare avfärda mina behov. Genom att lägga tonen på att jag istället för hjälp behövde uppfostran, stramas upp, skärpa mig. Ständigt dessa uppgivet utslagna händer och sedan: fientlighet.
Som patient utan bisittare eller företrädare fick jag göra mig förstådd så gott det gick. Det gick inte. En behandlingsansvarig, Jurgen Wagners, lade upp fötterna på stolen och petade sina naglar. En läkare höll ett brandtal om medecinering. Vad som väntade mig därhemma saknade helt betydelse. Härbärgering var ordet. I alla situationer och de vägde tungt. När jag en gång påkedade deras nonchalans tyckte de jag skulle söka mig "någon annanstans..." Vid ett annat tillfälle antydde en läkare att jag kanske också hade paranoida drag...
Ingen personal föreföll särskilt intresserad. Ingenting av vad jag sa gick någonsin fram, in eller stannade. Men de fastnade för det faktum att jag var arg...Det tyckte de om att peta i. De betonade hela tiden vad de inte kunde göra tills det inte återstod någonting kvar. Man gav upp, resignerade.
Jag fick aldrig någon egentlig diagnos. Efter 5 år fick jag en liten broschyr om en form av "nedärvd sårbarhet", men då var det försent. En överläkare hade redan gjort mitt liv till en helvete. Bengt Malmgren.
Han började med att sätta mig på pottan. Väl medveten om att jag inte klarade av att åka kommunalt satte de en mötestid på enheten långväga ifrån mig. De undvek därefter att svara i telefon men svarade lustigt nog vid tiden för mötet, då jag fick medelandet att " de satt och väntade på mig ". Det här spelade överläkaren direkt i händerna och han genomförde därefter en kedja av disciplinära åtgärder. Som en liten bonus fick jag också en räkning direkt dagen efter - som en liten vink av vad som väntade. När jag försökte nå läkaren för att förklara ville han inte prata - han skulle på semester. Därefter stängde han av mig från enheten, sänkte medecinen (Xanor) och lämnade mig i total ovisshet.
Enligt en hänvisning han gav till sin personal, som kom med dessa ständigt ofattbara nyheter, kunde jag ringa till en annan jour tills han var tillbaka från semestern. Det kunde jag inte. De hänvisade mig kontinuerligt tillbaka till den enhet som jag inte längre tillhörde. Jag kunde på två veckor inte vända mig någonstans i hela Stockholm. Samtidigt som jag då - utöver all min ångest - själv fick hantera halveringen av benzomedecinen Xanor. Jag mådde tillräcklig dåligt för att skada mig själv och kanske någon annan. Men det ansåg inte HSAN, när jag senare lämnade in en anmälan; en korrekt redogörelse för vad som inträffat. Min verklighetsbeskrivining vägde lätt mot läkarens ord.
Men om det nu finns legetima kryphål för denne läkares agerande, så ursäktar det inte den förgörande behandling jag fick genomgå. Jag trodde inte i mina värsta farhågor att sådant kunde vara möjligt. Inte i Sverige. Men tyvärr är det så. Och vad blir effekten av sådant här ? I motsats till vad den sociala psykiatrin måste ämna till, så sätts hela tilltron till ett samhälle värt namnet ur spel. I kontrast till vad de säger sig vilja uppnå, bryts man ner som individ och människa. Förmågan att fungera i ett sammanhang blir i stort sett utslaget. Ändå verkar ingen verkar tro på denna historia, inte ens den öppenvård där jag sökte hjälp under ovan beskrivna periond - de tyckte det var för absurt. "